Etiketter

, , ,

Jag vet inte vad det är för fel på mitt sätt att säga Jaha eller Mmm i betydelsen: ”Jag förstår vad du säger, fortsätt”. Någonting i mitt sätt att ge återkoppling till mina vänner gör att de tolkar det som ett Va? och jag får höra samma mening en gång till. Det icke-verbala språket och vårt kroppsspråk är svåra att förändra. En av anledningarna är väl att vi inte tänker på det, vi bara gör. Ett av de citat som jag brukar använda när jag pratar om icke-verbal kommunikation är:

“People know what they do; frequently they know why they do what they do; but what they don’t know is what what they do does.” (Foucault 1964)

Kulturberättelse IV

En människa förändras när hon flyttar mellan kulturer. Många gånger krockar också den egna kulturen med den nya. När jag som liten kom hit till detta land förändras livet totalt. Jag kunde inte språket, jag kände ingen och mina kompisar var långt borta. Det var mycket som var annorlunda i detta land. En sak som jag minns var huvud-skakningarna, dvs. när man genom kroppsspråket vill säga ”ja” och ”nej”. I mitt hemland Bulgarien så är vi lite speciell. Vi skakar huvudet när vi vill säga ja. Det är som en horisontell rörelse med lite snurr. Nickningen – den vertikala rörelser – betyder nej. I våra ja-och-nej samspelar även ansiktsuttrycket med huvudrörelsen. Ansiktet måste också visa vad man säger. Kroppsspråket är med andra och precis tvärtom det svenska. Så du föreställ dig när man kommer till ett nytt land och att du inte kan förklara dig genom ord, och måste använda kroppsspråket stället. Det är väl klart att det blir problem när kroppsspråket säger precis tvärtom det du vill säga. Frustrationen i mig var påtaglig. Det tog mig lång tid att lära mig att använda det svenska sättet (Jag kan berätta att mina barn anpassade sig snabbare än jag och min man gjorde. Det tog inte många månader innan de automatiskt började använda de svenska huvudrörelserna.).

Men nu uppstod det ett annat problem. Vi hade inte besökt hemlandet på länge och när vi åkte ”hem” och hälsade på och skulle tacka ja eller nej till mat, hemma hos mormor eller någon bekant, blev det konstigt igen. Jag kommer ihåg en gång då jag var ganska mätt efter första portionen och när värden frågade mig visade jag ett Nej, tack till påfyllning genom en huvudskakning. Till min förvåning ställdes det en full talrik framför mig igen. När jag frågade varför jag fick denna påfyllning, så svarade alla att de hade sett mig tacka ja. Jag fick fundera lite innan det gick upp för mig vad som hade gått fel. Vi diskuterade missförståndet med släkten och det var då jag för första gången förstod att jag hade förändrats. Min person hade förändrats i det nya samhället och jag hade glömt reglerna som gällde i hemlandet.

Mina släktingar och vänner i Bulgarien upplevde mig som annorlunda nu. Alla såg att jag hade förändrats en hel del på mycket kort tid. Jag hade blivit svensk, enligt dem. Men hur visste de hur en svensk beter sig. De tittade bara på det som jag gjorde annorlunda än dem. Även om det inte var mycket mer än några huvudskakningar och att man hade glömt några ord, så var jag annorlunda nu. Enligt dem betedde jag mig konstigt jämfört med det som var normalt i detta samhälle.